Den värsta, men också mest givande, insatsen i mitt liv

På eftermiddagen den 15 mars 2012 försvinner ett norskt Herculesplan med fem besättningsmän från radarn. Planet befann sig intill Kebnekaise, och snart befarar man att det värsta har hänt – att planet har störtat. Ett stort räddningsarbete drar igång och Försvarsmakten är snabbt på plats. Löjtnant Martin Erks ser tillbaka på några av de tuffaste veckorna i hans liv.

Försvarsmakten deltog vid räddningsarbetet när det ett norskt flygplan försvann över Kebnekaise i mars 2012. Foto: Carl-Johan Olofsson/Försvarsmakten

− Som internationell bergsmästare och chef för bergsplutonen är jag då och då på utbildning. Just den här torsdagen befann jag mig i Österrike när telefonen pep till. I sms:et stod det att ett Herculesplan var försvunnet i området kring Kebnekaise. Jag visste att bergsplutonen med tolv man var uppe i området och genomförde alpin vinterutbildning. Snart övergick deras träning till allvar, när de plötsligt ingick i räddningsstyrkan som började leta efter planet. Vädret var hårt. Snön yrde i den starka vinden, som hade byar över orkanstyrka, och när mörkret kom såg de inte mycket mer än medarna på sin egen skoter.

Natten mot fredagen sökte delar av plutonen, tillsammans med räddningstjänsten, alpina fjällräddningen och norska förband, efter det försvunna planet. På fredag eftermiddag, ett dygn efter det att planet försvunnit, var delar av plutonen uppe på Storglaciären. Där, på drygt 1 500 meters höjd, hittade de föremål som stank av fotogen. Den upptäckten gjorde att räddningsarbetet kunde smalnas av, och vid lunchtid på lördagen hittades till slut vrakdelar av planet och kroppsdelar.

När jag kom till platsen några dagar efter kraschen var läget kaotiskt. Nu handlade det inte längre om att leta efter överlevande, nu gällde det att säkra arbetet så att insatsen kunde fortsätta utan risk för ytterligare olyckor. Det blev mitt jobb. Att ställa om insatsen från att söka efter överlevande till att prioritera säkerheten var nu ett viktigt beslut att fatta. Samtidigt visste jag hela tiden att det var det enda rätta. Hade jag inte gjort det hade vi haft fler dödsolyckor.

Vi fortsatte säkerhetsarbetet och sökandet efter de svarta lådorna i en månad. Det var långa dagar med lite sömn och mycket jobb. Det var ofta dålig sikt, lavinrisken var svår att bedöma och det fanns gott om glaciärsprickor under snön. De första dagarna kunde vi hitta vrakdelar på en halvmeters djup, men det ihållande snövädret och drevsnö gjorde att vi efter två veckor fick gräva oss upp till en och en halvmeter för att komma till samma ställe. Men det här är den terräng som jag och mina soldater är van att arbeta i. Jag kan området och är van vid det hårda vädret. Det gjorde också att jag kunde fatta beslut som satte säkerheten främst. I bergsplutonen brukar vi säga att berget alltid skjuter på oss, och gör du fel så dör du. Det var säkerhetsaspekten och de svåra arbetsförhållandena som till slut blev avgörande för att avbryta sökandet. Jag ville minimera tiden i området och arbetet i de riskabla förhållandena som rådde där.

När du har jobbat så långa dagar under så lång tid blir du inte bara fysiskt trött. Den psykiska tröttheten är påtaglig, men tack vare att vi är ett sammansvetsats team klarar vi det. Vi har mycket kontakt även utanför jobbet och vi pratade mycket om insatsen när vi kommit tillbaka till Jägarbataljonen. Det är viktigt att samtalen är öppna och tillåtande. Jag som befäl måste kunna säga att jag ibland är 'rädd'. Soldaterna måste ha insikt och mod att säga till om de måste avbryta, annars kan det bli en större säkerhetsrisk.

I augusti gick vi återigen upp på berget. Då hade mycket av snön smält undan och vi kom tillbaka till enorma områden av söndertrasade flygplansdelar som låg i snön. Rätt omgående hittade vi då de svarta lådorna som vi letade efter tidigare under våren. I vintras var vi uppe igen och höll en tyst minut på bergskammen. Det blev ett fint avslut på en av de värsta, men också mest givande, insatserna i mitt liv.

Fakta

Frans Andersson, kapten

− Att kunna säga att du arbetar för något som har ett högre syfte känns bra. Vi jobbar mycket, men du tjänar någon annan än dig själv och det mår du bra av.

Axel Jansson, GMU-rekryt

− Än så länge har jag inte hunnit tänka så mycket på varför jag vill göra det här annat än att det är ett äventyr. Men om jag fortsätter kommer jag att tänka mer på det större syftet och att göra något som är gott.

Oscar Silvergran, jägaraspirant

− Om jag fortsätter inom Försvaret och hamnar i ett krig så är det ju inte ett krig för min skull. Jag skulle göra det för ett större syfte, till exempel att försvara människor och en demokrati. Kan inte landet själv göra det kan vi hjälpa till. Det handlar om att kämpa för det man tror på.