Lyckan är att dela en påse nötter

Middag i en solig skogsglänta med några av dina närmaste vänner. Låter det lockande? Lägg till ett par granatgevär och du har en helt vanlig måndagskväll för Oscar Silvergran och de andra aspiranterna vid Arméns Jägarbataljon.
– Jag utbildar mig till jägarsoldat och njuter av livet, säger han.

Foto: Jimmy Croona / Combat Camera / Försvarsmakten

Det är i slutet av maj. Värmen har nyss kommit till Arvidsjaur och snön smälter i en rasande fart. Små sjöar av smältvatten har bildats på myren och i deras spegel kan man se hur den täta granskogen breder ut sig. Plötsligt bryts tystnaden.

– Övningen börjar! skriker förste sergeant Erik Gunnarsson.
Två soldataspiranter, gröna från topp till tå, kommer springandes ut från skogen med ett granatgevär i högsta hugg. De stannar till vid den utsedda skjutplatsen och gör sig redo.
– Klart bakåt? frågar den ene.
– Klart bakåt! säger den andre efter att ha kontrollerat att sikten är fri även bakom geväret.
– Skott kommer!

En laddning med fullbumpa, en typ av skarp ammunition utan exploderande granat, flyger iväg över myren. Marken och granarna skakar, ljudet är öronbedövande.
– Det är en otrolig kraft i ett granatgevär och det krävs två personer för att skjuta på ett säkert sätt. Står du lite fel bakom geväret och träffas av luftströmmen kommer först näsblodet, sedan rinner snusen ut och det känns som att ögonlocken ska lossna. Man kan säga att det rensar systemet, säger Erik Gunnarsson och småler.

Röken efter skotten lägger sig och aspiranterna återvänder till den provisoriska lägerplatsen. Kvällens middag – chorizo av storlek större och potatismos – har kommit och efter en lång dag med skjutövningar är det äntligen dags för en välförtjänt paus. De fem killarna slår sig ner i blåbärsriset och hugger in.
– Det här är livet. Många gånger tänker jag "tänk att det här är mitt jobb". Här sitter vi tillsammans i solen, käkar och skrattar. Det är fantastiskt, säger Oscar Silvergran.

Det är lätt att förstå hans entusiasm. Efter en lång och mörk vinter kan en middag i en skogsglänta, där den ljumma kvällssolen sveper över trötta ryggar och ett och annat skavsår, inte beskrivas som annat än ren njutning.
– När jag berättar för mina gamla kompisar hemma i Östersund vad vi gör på dagarna tror de mig knappt. De kränger prenumerationer eller svabbar golv på något snabbmatsställe. Vi bestiger Kebnekajse och firar sedan ner varandra i rep. Vi utmanas och kämpar tillsammans. Vi ser varandras mörka sidor och stöttar varandra när det är svårt. Utan de andra killarna skulle jag aldrig klara det här, säger han.

Som exempel nämner han utbildningens tuffaste övning. Aspiranterna var jagade av en hundpatrull, de hade gått 19 timmar i sträck och varit utan mat lika länge.
– Vi började fantisera om mat och alla gick igenom sina fickor i jakt på något ätbart. En kille hittade en öppnad påse med gamla nötter. Det blev ett halleluja moment! Vi var helt färdiga, och att i det läget få dela på några smaklösa nötter med sina vänner var fantastiskt. Det är sådant som gör att man kommer nära varandra.

Under den tolv månader långa jägarutbildningen avlöser övningarna ute i fält varandra. Snart är övningsveckan med skjutvapen avklarad och efter en sista skjutövning är det dags att bege sig mot kasernen igen. Det ryktas att färden ska ske till fots, en marsch på dryga milen.

– Visst är det slitigt och kraven är höga, men så vet vi också att vi är några få som klarar av det här. Det ger dig en enorm stolthet. Det låter klyschigt, men att arbeta inom Försvarsmakten är en livsstil.

– Gillar du att arbeta hårt, sikta högt och dela dina upplevelser med andra får du mycket tillbaka. Det handlar inte bara om förmåner och praktiska grejer, utan om upplevelser och minnen för livet som du delar med några av dina närmsta vänner. Det är den stora skillnaden jämfört med ett civilt arbete, säger Oscar och tar på sig hjälmen med grankvistar.

Fakta

Jonathan Kasselskog, GMU-rekryt:

"Det bästa är människorna som du träffar. I och med att vi lever så tätt inpå varandra har vi fått en speciell gemenskap. Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur det känns. Det måste upplevas. Jag har haft kompisar och klasskamrater hela livet, men det här är något annat. Det är större – och vi har bara känt varandra i några veckor."

Emil Sandqvist, jägaraspirant:

"Vi har blivit väldigt tajta. Ibland går vi varandra på nerverna, så man lär sig att ta tag i saker direkt, inte fega ur och låta det gå och skava. Det förhållningssättet gör att vi blir ännu mer sammansvetsade. Den gemenskap vi får här, när vi har gjort något riktigt jobbigt tillsammans, är svår att beskriva. Den är enorm."

Ludvig Johansson, förste sergeant:

"Det spelar ingen roll vilken skostorlek du har, vem du är kär i eller om du är gul eller brun. Här bryr vi oss om varandra och kämpar tillsammans."