Luften är stor nog för fler som Anna

Anna Dellham växte upp i väst­götska Vargön, där hon hörde Viggenplan flyga till och från F 7 i Såtenäs. I tonåren blev hon alltmer nyfiken på hur det skulle kännas att själv sitta bakom spakarna. I dag, efter över 800 timmar i stridsflygplan, vet hon:

– Ungefär som ett perfekt utförsåk i pudersnö. Det går fort, men du har kon­troll och njuter av både utmaningen och utsikten. Det är en otroligt läcker känsla.

I halva sitt 43-­åriga liv har hon varit Sveriges enda kvinnliga stridspilot. 2011 blev hennes roligaste yrkesår på länge, när hon återvände till Såtenäs för inskolning på JAS 39 Gripen. Det är en utmaning att spaka ett av världens mest avancerade flygsystem med en toppfart på dubbla ljudets has­tighet och rörelsefriheten hos en fri­dykare. Vid skarpa svängar går krop­pens alla muskler en rejäl match mot g­-krafterna.

– Alla uppdrag är inte fysiskt krävan­de, men efter ett pass med 45 minuter manövrerande luftstrid är du lika genomsvettig som efter ett bra tränings­pass.

De momenten gillar Anna bäst. Att den fysiska utmaningen sållar bort kvin­nor från pilotyrket är inget hon tror på.

– Jag skulle snarare säga att pilotut­bildningen är en perfekt väg att gå för tjejer som söker en rolig och ansvarsfull utmaning i livet. Fystesterna är tuffa, men görs i förhållande till den egna kroppsvikten. Jag är inte byggd för språngmarscher i snö med 60 kilo pack­ning, och det är inte heller något man ska utföra i mitt jobb.

Den viktigaste egenskapen menar Anna är att tro på sin egen förmåga utan att överskatta den. Trots att hon flyger i gränslandet för vad flygplan och kropp klarar av, ser hon sig inte som någon våghals.

– Vi närmar oss dessa gränser på ett metodiskt och säkert sätt. Varje dag blir man bättre på att känna till sina förmå­gor och begränsningar. Det är väldigt stimulerande.

Samtidigt händer det att den där gränsen passeras. I augusti 1996 blev det smärtsamt tydligt för Anna Dellham. Hennes kurskamrat och divisionskolle­ga omkom i en flygolycka.

– Självklart visste vi att yrket innebär risker, men insikten att det kunde hända en själv blev så stark när det var någon man kände.

Stödd av kamraterna på insatsdivi­sionen tog Anna sig upp i luften igen. Hon har lyft och landat många gånger sedan dess, oskadd.

I dag jobbar hon främst på flyg­taktiska staben i Högkvarteret med utveckling av Gripen­systemet. Hon fly­ger fortfarande, men hade gärna till­bringat ännu mer tid på insatsdivision.

– Man är ett sammansvetsat gäng som klarar av svåra uppgifter ihop och har väldigt kul. Som när företag är ute på teambuilding, fast hela tiden.